Sverigevandringen

Om mig

Jag heter Sandra. Jag har alltid älskat att vara utomhus, det är nånting med det enkla och ursprungliga som helt enkelt får mig att må väldigt bra i naturen. Jag gillar också att utmana mig själv, både mentalt och fysiskt men jag är inte extrem i det avseendet. Jag skulle säga att jag är en rätt vanlig, medelålders kvinna som lever ett ganska traditionellt liv med villa, Volvo och vovve (eller nästan; kedjehus, Toyota och katt). Jag vill gärna inspirera andra vanliga, de som har svårt att identifiera sig med alla supermänniskor som verkar befolka internet.

Men alla äventyr, stora som små, börjar med en dröm. Och alla tusenmilafärder börjar med ett steg.

nyfiken med ett öppet sinne

kreativ och påhittig

Generös och omtänksam

Min "vandringskarriär" började när jag var drygt 4 år. Jag bodde på Småländska höglandet med mina föräldrar och min äldre syster. Mamma och pappa tog med oss ut på några dagar på Höglandsleden. Jag har svaga minnen från den här vandringen. Det är inte helt lätt att veta vad som är äkta minnen och vad som är bilder jag fantiserat ihop baserat på berättelser som jag hört. Men jag tror att jag minns hur mormor och morfar åkte efter oss en bit från starten och försökte övertala oss att följa med dem hem igen! Jag minns att pappa läste för oss på kvällarna. Det var inget vi var vana vid annars. Jag minns att vi åt mat direkt ur grytan. Att mamma hade beräknat precis hur många knäckebröd var och en skulle få. Jag minns kexen som vi fick till nyponsoppan. Och jag minns lukten av fuktiga sovtäcken.

Det var ingen lättviktsutrustning direkt. Den där första vandringen hade mamma och pappa lånat ryggsäckar, utan höftbälten. Pappa bar 30 kilo från början. Idag fattar jag inte att de orkade. Men jag är väldigt tacksam för det. Där väcktes en längtan till naturen. Och den längtan har jag burit med mig sedan dess.

Nästan 40 år senare vandrade jag samma sträcka, som en del av en dröm jag haft så länge jag kan minnas - att vandra genom Sverige. Och precis på det ställe som mormor och morfar dök upp igen, denna gång med jordgubbar och mjölk, kom mamma och pappa och hälsade på mig. Och bjöd på jordgubbar och mjölk! Det skulle visa sig bli min pappas sista sommar, så minnena av just den sträckan är extra värdefulla idag.

Jag har lärt mig otroligt mycket av mina solovandringar. Förutom att genomföra Sverigevandringen har jag testat mina gränser med några lite mer krävande turer, som att gå 10 mil på under ett dygn eller göra en FKT (fastest knows time) på Roslagsleden. Jag har lärt mig hur jag funkar och hur jag inte funkar. Jag har lärt mig om hur man packar smart för att få maximal njutning av både vandring och lägerlivet. Jag har träffat människor som jag inte alltid ens vet namnet på, men som gjort outplånliga intryck. Det är så fascinerande hur fort man kan komma helt främmande människor in på livet, när man har rensat bort civilisationens påklistrade lager. Allting blir så mycket mer på riktigt, äkta när man är ute på vandring. Enkelt. Livet blir enkelt och i den enkelheten finns en oändlig skönhet.