När jag började vandra på egen hand valde jag att tillämpa det jag kallar strutsstrategin. Det vill säga ignorera det faktum att jag innerst inne tyckte att det verkade skitläskigt! Inte själva vandrandet, för det hade jag gjort många gånger tidigare, men att sova ute helt ensam. Det kändes inte helt bra i magen. Men jag istället för att låta mig begränsas av den där gnagande oron som dök upp varje gång jag försökte förställa mig min första ensamma tältnatt, valde jag att stoppa huvudet i sanden. Att helt enkelt inte tänka på det alls! 

Ett tips som jag fick, innan jag gett mig iväg och fortfarande höll på att planera, var att prova att tälta en natt i närheten av här jag bor. Om jag skulle tycka att det var jätteläskigt kunde jag avbryta och ta mig hem igen. Det är säkert ett jättebra råd för någon som vill, men inte riktigt vågar. Men jag kände att det inte var ett bra råd för mig. Jag ville inte utsätta mig för risken att upptäcka att det var precis så läskigt som min fantasi försökte få mig att tro. Det skulle bara innebära att jag skulle få ännu mer ont i magen medan jag förberedde mig för mitt livs äventyr. För jag hade redan bestämt mig. Jag ville genomföra min dröm att vandra genom Sverige och jag visste att jag skulle behöva göra det på egen hand. Inget förhistoriskt arv skulle få mig att låta bli.

Och från första natten var det kärlek vid första ögonkastet. Jag älskar att vandra ensam! Eller solovandra som jag egentligen föredrar att kalla det, eftersom jag väldigt sällan känner mig ensam. Jag tycker om att vandra med andra också, men att vara med sig själv, att bara ha sig själv att förlita sig på, det är en alldeles speciell upplevelse. Och man kan upptäcka nya sidor hos sig själv, lära känna sig själv. Det är erfarenheter som inte bara är bra att ha ute på leden, utan också i livet i stort.